Stanna tiden

Har ingen aning om vad som händer. Lever han eller är han död?
Jag vill veta men ändå inte. Om jag inte vet så finns det fortfarande hopp, då kanske
det där miraklet inträffade och allt är frid och fröjd? Vilken barnunge jag är, sånt händer
bara i sagor, klart jag vet att vår älskade kille är döende. Jag VET att hela levern är full av cancer och att magen är full av blod. Jag VET att han och jag aldrig kommer att leka mer, att han aldrig mer kommer beskydda mina små kissar eller stolt kommer visa Majsan varenda gång jag kommer hem, även fast Majsan kom till oss långt innan Rex och jag har sett henne en miljon gånger.

Så många gånger Micke och jag pratat om den här dagen och sagt "Vad ska vi göra med mamma den dagen han försvinner". Nu är den dagen här och vi har fortfarande inget svar, det enda vi ser är en knäckt, blek kvinna med insjunkna kinder som säkerligen gått ner lika många kilo som sin sjuka älskling. Hon gråter, Micke gråter, jag gråter.... alla gråter, men vad hjälper det?
Han är fortfarande sjuk, fortfarande döende och det finns inget annat att göra än att få slut på hans lidande. Om han ändå kunde bete sig sjuk, då hade det varit lättare. Mamma bröt ihop och grät "Hur kan jag ta bort en hund som leker, viftar på svansen och vill att vi ska åka hem?" De hade spelat boll, kastat pinne och ätit kyckling och han hade varit precis som vanligt och sen säger någon att vi måste ge honom en spruta så att han försvinner, för gott! Det går inte, vi kan inte!

Att det skulle gå över för att det "bara" är en hund förstår inte jag hur man kan resonera. Det är en livskamrat som vilken människa som helst med skillnad att han aldrig skriker åt dig, sårar dig eller blir besviken på dig. Han är så himla mycket med underbar än många människor jag träffat och jag tänker grina hur mycket jag vill..... och det är precis det jag gör.... Gud vad jag kommer sakna honom

Så låt aldrig det där samtalet eller sms:et komma, stanna tiden och låt aldrig det hemska ske. Jag vill inte veta, jag vill bara se den där fantastiska killen framför mig när han springer emot mig, glad och skuttande, med en alldeles för stor pinne i munnen. Det är den bilden jag vill se av honom, om och om igen. Säg inte till mig att han är borta. Man lider inte av det man inte vet!