Heldag

Back again! Levande, lite smått alkoholpåverkad och inte mer skadad i skallen än vanligt.
Vilket underbar dag! Kom till Axet vid 12 och straxt efteråt bar det iväg till flygrestaurangen där vi åt dagens; stekt fisk med potatis och någon god örtsås. Suverän mat och världens bästa salladsbuffé! Därefter åkte vi till golfbanan som inte alls hette Sandby utan SKAMBY. Blev positivt överraskad av mina prestationer, jag träffade ju till och med bollen!
Helena och jag, som inte spelat tidigare, fick till många fina slag men för det mesta slog vi några fjuttiga meter varannan gång så det tog ju liiiite tid att gå runt då.
Vi var båda i diken och inne i skogen så var ju en naturnära upplevelse. Här letas det efter Helenas boll bland allt gräs;


När vi var klara med golfrundan var klockan över 17 och vi åkte mot Kuddby och tog en fördrink i solen hemma hos Börje. Därefter blev det färja över till Stegeborg där vi åt middag precis vid vattnet, kanonfin utsikt. Jag tog chevrétoast till förrätt, gös med skaldjurssås till huvudrätt och en irish coffee istället för dessert. Massa Mums! Massa skoj! Massa roligt folk! Jättekul dag helt enkelt.

När vi precis kommit till Skamby fick jag ett sms från mamma. "Rex finns kvar" stod det. Så han lever alltså fortfarande. Jag var hos henne i söndagskväll innan jobbet och då var hon helt förstörd och sa att de skulle ta bort honom på måndagen. Hon grät och var arg om vart annat och tyckte det var jobbigt att alla frågade hela tiden. Det var fruktansvärt att se henne så upprörd och man tog åt sig en hel del av det hon sa samtidigt som jag är helt klar med att hon har en kris just nu och att jag inte ska ta det personligt. Eftersom hon tycker att det är jobbigt med alla frågor så lät jag bli att ringa igår, utan sörjde själv här hemma.

Det där smset var på ett sätt glädjande, han finns ju faktiskt kvar hos oss. Men samtidigt var det väldigt jobbigt för nu vet man att det hemska inte skett ännu, det väntar fortfarande bakom nästa hörn. Allt blir så ångestladdat, jag har två gånger sörjt över att är borta och fått besked om att han lever. Man går och väntar på det oundvikliga med stor ångest. Samtidigt är jag överlycklig över varje dag han och mamma (och jag själv med för den delen) får tillsammans eftersom jag vet att den här chansen kommer aldrig igen... Det ges ju inga möjligheter att ta igen tid efteråt. Han kommer ju inte tillbaka! Och så länge veterinären säger att han inte lider förstår jag inte varför de inte kan få glädjas av varandras sällskap så länge de kan.

Men jag kan säga att jag blir ledsen på de som rycker på axlarna och menar att det bara är ett djur, det är ingenting att deppa över. Att man från början så väl vet att djuret en dag kommer att dö och att man därför ska vara förberedd på det. Saknar man ett djur så fine-skaffa ett nytt då! Om jag dör och mamma skaffar ett nytt barn så kommer ju aldrig det barnet att bli precis som mig, även om hon kommer älska sitt barn. En ny hund kommer aldrig bli Rex, det kommer aldrig kunna ersätta honom, även om det är en stor tröst som kan dämpa sorgen. Men låt för helvete människor få sörja sina djur bäst de vill!