Om det är nåt beteende som är typiskt för tjejer är det just att tjuta till känslosamma slut i filmer men jag har väl helt enkelt varit en iskall jävel utan ett uns empati i kroppen.
När hela biosalongen tjöt till Titanic var min kind snustorr, sorligt visst, men inte fick det mig att gråta. Men så ikväll bevisades det tvivelaktiga till sist-jag HAR ett hjärta! Jag ÄR mänsklig!
Tårarna kunde inte ta slut utan trillade nerför kinderna en efter en. Och ju närmare slutet vi kom desto mer grinade jag. Det var väl inte direkt någon sorglig film egentligen, "Marley & Jag", men den blev så verklig för mig eftersom den påminde så otroligt mycket om Rex. Den var så aktuell för mig, så "nu", så alla känslor bara hoppade på mig just där just då. All glädje, alla minnen och så den förbannade sorgen. Och när barnen i filmen fick uppleva de känslorna och visa sin sorg, ja då tjöt jag ännu mer. Ingen ska behöva förlora en vän, speciellt inte barn.
Känslosam film, känslosam kväll! FAN vad jag saknar Rex. Jävla, jävla cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar